Hur kommer det sig då att jag skrev en bok, kanske ni undrar,
ni som läser. Eller så inte, men jag berättar ändå. Var det bara en stundens
ingivelse, satte jag mig ner och skrev oförtrutet några månader och så råkade
det bli en bok? Nej, inte direkt. Min skrivarkarriär har varit lång, kan man säga, men
inte särskilt intensiv. Har väl alltid tänkt att jag ska skriva en bok ”någon
dag”, men livet har kommit emellan, jag har väl varit lite lat och ja, tiden
har gått. Det har varit lite som Alfons säger: ”Jag ska bara...” Jo, jag
skulle bara utbilda mig först, och jobba, och skaffa några lägenheter och hus
och renovera och flytta och skaffa barn, ett, två, tre, och så vidare. Det har alltid varit
en massa ”jag ska bara” som gått före och jag har inte prioriterat skrivandet
tillräckligt högt. Jag har kanske inte haft ”true grit”, som jänkarna säger.
Jag har påbörjat ganska många projekt genom åren, men inte
lika många har blivit slutförda. Man får en idé, blir inspirerad och börjar,
skriver ett antal tusen ord, men sedan börjar det gå trögt, och man ignorerar
en tid, kanske så länge att man glömmer, och sedan får man en ny idé, börjar...
Ja, som sagt. Mycket har jag påbörjat, inte lika mycket har blivit färdigt.
Kanske några av de halvfärdiga manusen på hårddisken får en renässans någon
dag, kanske inte.
Det här manuset, som nu faktiskt ska bli en riktig bok
(!!!), började jag på för kanske tre år sen. Ganska oplanerat, jag fick en idé, en person presenterade sig i mitt huvud och jag tänkte att jag skulle skriva om henne. Sen så har projektet legat i träda
mellan varven, jag har skrivit ibland, under långa perioder inte alls, men säg att jag skrev den största delen av manuset, tja, under
coronaåret 2020. Hemmakvällar och uteblivna aktiviteter kom ju ganska lägligt på
det sättet. Länge har det tagit i varje fall, det blir ju lätt så när man ska jobba
hela dagarna och sen ta hand om hem och familj och titta på Netflix och så. En dag med en
timmes skrivtid är en bra dag, i min värld.
Någon gång under vårvintern i år skickade jag in mitt manus
till ett flertal olika förlag, och en ganska hopplös väntan tog vid. Jag har
skickat in några manus tidigare också och blivit refuserad, så jag vet hur det
känns. Det kom några nej, det kom ett
nej men med ändringsförslag, och så plötsligt en dag hade jag ett mejl i
inboxen från Andris på Lava förlag, som skrev att de gärna vill ge ut min bok.
Fantastiskt förstås, men plötsligt måste man förlika sig
tanken att ens lilla skötebarn som man hittills bara hållit för sig själv ska
ut i världen, och man ska lämnas ut till allmän beskådan, och tänk om man inte
duger, och tänk om de på förlaget har gjort en felbedömning och... Man kastas
mellan hybris och självförakt och vet plötsligt inte om man vill bli utgiven.
Kanske ska jag skriva bara för mig själv?
Men i alla fall, på den vägen är det. Under sommaren arbetade jag om manuset till viss del, skickade in det på nytt, det korrekturlästes och språkgranskades och just nu tror jag att de håller på med den slutliga utformningen där borta i Stockholm. Sedan ska boken tryckas och distribueras och marknadsföras och säljas och lånas ut och läsas ... Man har egentligen aldrig tänkt på hur mycket tid och arbete som ligger bakom när man plockar en bok ur bibliotekshyllan. Mitt alster kommer att få se allmänhetens ljus i början av 2022, om allt går som det ska. Det är med skräckblandad förtjusning jag väntar. Vad väntar runt kröken?
