Årsslut, del 2

Jag förstår att ni väntar och undrar, ni som läser. Att hur mycket har hon månne läst under 2025? Och hur mycket har hon tränat?

Skämt och sido, sluta läs här om det inte intresserar. Åtminstone intresserar det mig själv, jag antecknar för att komma ihåg och kunna jämföra. Kanske kan ni få något boktips, ni som fortsätter?

2025 har jag läst 43 böcker, på pricken lika många som förra året faktiskt. Därtill en del strönoveller och lite poesi. Av de lästa böckerna var 18 stycken i ljudformat, praktiskt under löp- och bilturer.

Som vanligt är det också en blandad kompott, långt och kort, högt och lågt. Här ett axplock.

Mest läst: Flest verk blev det av John Ajvide Lindqvist, han är en av favoriterna. Bra språkbehandling och mer eller mindre tydliga influenser från Stephen King. Särskilt intressant blev han denna höst eftersom hans historier ofta utspelar sig i Roslagen och Norrtälje, där jag hade förmånen att få tillbringa en vecka och därmed känner till många av platserna som dyker upp i böckerna.

Klassiker: Bland annat Möss och människor och 1984, varav den senare dystopin verkligen lämnade ett avtryck i dessa tider. Den handlar om sådant man inte trott skulle kunna hända men som ändå ... nästan händer. Otäckt.

Mest underskattade: Jag har läst två böcker av den för mig tidigare okända författaren John Williams, Stoner och Butcher´s Crossing. Fantastiska verk med sitt lågmälda skildrande av människoöden. Stoner, som handlar om en amerikansk lärare i litteratur vid universitetet i Missouri, hans liv och karriär, utkom första gången 1965 och blev då ingen storsäljare. Efter författarens död återupptäcktes boken i början av 2000-talet av en stor internationell läsekrets. Synd att han själv aldrig fick uppleva det.

Sorgligast: Hatets hjärta av Dennis Lehane, som utspelar sig i 1970-talets Boston. Det är klassklyftor, rasism, korruption, brottslighet och elände, och en moders kamp för att hitta sin försvunna dotter.

Flest i ljud: Upptäckte den amerikanske författaren Brad Parks, som skriver juridiska thrillers i Grisham-andra. Det blev ett antal lyssnade, bra om man som sagt gillar den juridiska världen.

Årets King: Inget läsår utan Stephen King, det är ett faktum. Under året blev det omläsning av en av mina favoritböcker, Kings skrivhandbok som lika mycket är en biografi. Denna gång läste jag den på engelska: On Writing - a memoir of the craft. Den är så bra att jag också gjorde några poddavsnitt om den tillsammans med Henrik Thorson, finns på Thotalmedia samt Spotify. Därtill läste jag Kings nyaste bok, Rygga inte undan. Bra, men inte hans bästa.

Utöver dessa många fler, en del som överträffat förväntningarna, andra som inte levt upp till dem. Ett bra läsår, på det stora hela.

Och träningen? Förstår att ni (inte) undrar det också. Det är blandat där med. Tyvärr för lite skidåkning, mer beroende på dåliga skidförhållanden än på mig själv. Kanske också för lite cykling, men ändå flera riktigt givande MTB-pass. Löpning ganska precis 700 kilometer, ett helt okej facit. Ganska långt ifrån toppårens noteringar, men en rimlig nivå just nu. Styrke- och rörlighetsträning - allt viktigare i denna ålder - kring 140 pass, knappt tre i veckan. Så på det stora hela ett okej träningsår, inget extraordinärt. 

Årets absolut roligaste i träningsväg var ett halvmarathon jag sprang som 50-års present till mig själv; i goda vänners lag i vackra Österrike, där löpningen gick mellan vingårdar där vi bjöds på provsmakning av de lokala vinerna. Det var så roligt att jag nog ska göra det igen. Och med det, ett gott nytt litteratur- och träningsår!

Årsslut, del 1

Ännu ett år ska snart läggas till samlingen och för att allt inte ska flyta ihop i ett gytter av ungefär likadana dagar är det alltid bra att sammanfatta. Åtminstone tycker jag det, men jag är väl den sammanfattande typen. 

Som vanligt har året gått fort, alldeles för fort, men innehållit mycket. På det skrivmässiga planet har jag haft en rolig och ganska intensiv höst. Själva skrivandet har det inte blivit så mycket av i vardagen eftersom tiden och kanske orken inte räckt till, men däremot har jag haft förmånen att kunna koppla bort det vanliga under två tjänstlediga veckor och ägna mig mer helhjärtat åt den kreativa karriären. I september åkte jag iväg på skrivresa på ett vistelsestipendium. Valet var fritt med vissa begränsningar, och efter en del funderande föll valet på Norrtälje i Roslagen. Nära till Arlanda och därmed inte alltför lång resväg, dessutom är trakterna vackra. Därtill hemvist för en av favoritförfattarna, John Ajvide Lindqvist, och kan han finna inspiration där så kan väl jag, tänkte jag.

Det visade sig vara ett bra val och jag hade en alldeles underbar vecka. Det är något visst med svenska småstäder ändå, de är pittoreska och mysiga och det är nästan som att kliva in i en saga när man får promenera på kullerstensbelagda gator bland sekelskifteshus.

                                                                   

Mitt boende utgjordes dessutom av det allra mysigaste pensionat, så om jag inte funnit skrivro skulle det åtminstone inte ha berott på omgivningarna. Eller okej, pensionatet påbörjade en fasadrenovering just den veckan jag var där så helt utan störningsmoment var min vistelse inte, men som sagt, jag är van vid att skriva med mycket liv omkring mig så det bekom mig inte så mycket.

                                                 

Och skrivro fick jag minsann, nästan så mycket att jag blev lite rastlös, för som sagt, jag är inte vad vid att ha den oavbrutna tiden. Tur då att den likaledes förtjusande Roslagsleden gick alldeles intill, så när tankarna behövde vila och kroppen anstränga sig snörde jag på mig skorna och sprang en runda och njöt av omgivningarna.

                                                                 

Det pågående projektet - en roman, som kanske, förhoppningsvis blir just det, en färdig roman någon dag - gick framåt mer på denna vecka än vad det gjort under hela sommaren, och jag reste hem med cirka 15.000 nya ord på hårddisken. 

Sedan har hösten bjudit på mycket annat liv förutom skrivliv; det har varit resor, födelsedag, kalas, begravning, familjeliv och jobb, jobb, jobb, så projektet har inte framskridit lika mycket som det gjorde under den där Norrtälje-veckan. Men, jag har ett utkast, ett råmanus, som förhoppningsvis kan hitta någon väg framåt under 2026. 

Bokmässan i Helsingfors besökte jag även detta år, medverkade i ett trevligt scensamtal om min novellsamling, träffade folk och förstås - köpte lite fler böcker. Och så har det blivit ett par författarkvällar och jag blir alltid lika glad och förvånad när någon faktiskt vill höra om det jag gör, för jag håller ju bara på med mitt. Men det är roligt att dela med sig och det värmer hjärtat varje gång någon frågar, undrar, vill höra eller läser något jag skrivit.

2025 var också året då jag blev mer varm i kläderna som poddare, fast, riktigt varm i kläderna kommer jag aldrig att bli, det är som sagt det skrivna ordet mer än det talade som är min "grej". Men, roligt ändå, man ska alltid våga prova och inte rädas nya utmaningar, det är också ett viktigt rättesnöre i livet. Podden handlar om skrivande och finns bland annat här: Thotalmedia.com. Och på Spotify.

En av höstens skrivarhöjdpunkter - min dator, en kaffekopp och mina tankar vid ett gistet gammal fönster på en vacker plats.

Sommar och författarliv

Semestern som alldeles nyss började har gått in på sin sista skälvande vecka, men när man tittar tillbaka i kalendern och fotogalleriet inser man att den trots allt innehållit ganska mycket, fina minnen att spara för sämre dagar. Sol och mera sol, tid hemma och borta, konsert och bio och sommarteater, träning och bad, familj och vänner. Och lite skrivande, men bara lite, skrivandet har tenderat att hamna ganska långt ner på prioriteringslistan. Inte för att jag inte vill, men det har varit andra saker jag velat mer, just nu. Då får det vara så, det kommer andra tider. Men, jag har levt något slags författarliv ändå i sommar. Under Vörådagsveckan gjorde kommunen en fin satsning på kulturen och jag deltog i både panelsamtal och författartält. Fina tillfällen att träffa såväl andra författare som läsare.

Som författarpanelens moderator fungerade Pia Lagus, och deltog gjorde förutom jag själv Lena Lindgård, Henna Johansdotter och Ann-Luise Bertell. Rekommenderar deras böcker!

Ja, och sedan åkte jag på en liten resa till en sydligare del av landet och där, i en liten bybutik med retroaktig charm, hittade jag denna:

Släktled! Lite coolt ändå att se sin bok där den trängs med Sisu-tabletter och tuggummi. Hoppas någon köper den också.

Och annars? Det är som sagt lite svårt att hitta tid att skriva, och det är lite svårt att sälja redan utkomna böcker. Det är ingen lätt bransch man valt, men tur att man gör det blott av kärleken till skrivandet. Jag har nya projekt på gång, det har jag alltid, men inga som jag ser en utstakad väg för, de kan gå hela vägen, kanske, eller så blir de kvar som något jag bara skrev. Det finns en hel del sådant i mina lådor och på hårddisken, sådant jag bara skrivit. När jag läser det i efterhand tycker jag att en del är skräp, bra att det inte blev något mer av det, men jag tror ändå att texterna uppfyller ett syfte. Det är med skrivandet som med allt annat, det krävs träning. Man kan ha någon slags grundläggande talang för det, en lätthet med ord, men för att utveckla konsten krävs att man skriver, och läser. Många, många tiotusentals ord. Det finns också några alster som jag tycker är helt okej, även om de aldrig passerat nålsögat och blivit något för allmänhetens ögon. Jag läste nyligen för min son en spänningsbok som jag skrev för just hans ålderskategori för ganska många år sedan. Skickade in bidraget till en tävling men det blev ingenting av det, och sedan har det blivit liggande. Hur som helst så var sonen uppslukad och påstod att det var topp tre av alla böcker han har läst, och då läser han och blir läst för ganska mycket. Det var fint att ge honom en läsupplevelse som ingen annan förmodligen någonsin kommer att få. 

Knappt med skrivtid under våren och sommaren som sagt, men något mer hoppas jag finna under hösten. Om inte annat så ska jag tillbringa en hel vecka på ett gulligt pensionat i Norrtälje och inte ägna mig åt annat än skrivande och löpning på Roslagsleden som turligt nog går precis bredvid. Få se om jag faktiskt får ro att skriva när jag inte har andra saker runt omkring som jag vanligen har. Tacksam för möjligheten dock, och tacksam gentemot våra finlandssvenska kulturmecenater.

Det var det, vi fortsätter sommar!

Österbottens bokmässa

Och mitt i allt är det vår, även om just denna dag bjuder på polarvindar, och tiden och livet rusar på i en skrämmande fart, allt snabbare med åldern. Så känns det, eller hur?

Sedan sist har jag blivit fyrboksförfattare, min första novellsamling och fjärde bok har utkommit. Förbindelser innehåller fjorton sinsemellan olika noveller, som ändå kanske hänger ihop på något sätt. Trådar mellan människor, stunder och ögonblick i livet som betyder något. 

Marknaden för novellsamlingar är inte särskilt het, jag vet det, men som bekant skriver jag sådant jag själv vill, inte sådant som nödvändigtvis hittar den största läsekretsen. I så fall borde jag väl skriva deckare? Men noveller är underskattade, det tycker jag, jag både läser och skriver gärna noveller. Att kunna uttrycka så mycket i ett sådant kort format, både uttalat och outtalat, det är både utmanande och roligt. Och, skulle man inte gilla någon i en samling är det inte hela världen, det är bara att gå vidare till nästa, och kanske gillar man den. Är det en bok man inte gillar, ja, då är det kört, det är bara att lägga ner.

För en vecka sedan gick Österbottens bokmässa av stapeln. Det var roligt som vanligt, om än man kunde ha önskat lite fler besökare. Programmet var späckat med många intressanta samtal och debatter, och utställningshallen välfylld av allehanda författare och utgivare. 

Alla mina fyra fick följa med, och även om försäljningen inte direkt fick nationalekonomin och tillväxten i landet att gaska upp sig, så var det givande att få diskutera med läsare, både sådana som redan läst något och sådana som ville göra det. Att få höra att någon läst och uppskattat ens bok, det är en lisa för författarsjälen.

Fint författarsamtal om historiska romaner med Annika Åhman, intervjuare Inger Ruotanen. Annikas Lumpänglar har jag läst (rekommenderas!), den nya Utbryterskan står på läslistan. Vi fann flera beröringspunkter i våra böcker, även om Släktled omfattar ett längre tidspann och Utbryterskan ett kortare. Men bägge handlar, bland annat, om starka kvinnors kamp i hårda tider.

                            

Jag delade bord med Ann-Charlotte Grönlund, som gett ut en bok med en massa härliga fiskrecept. Mellan läsarna och kunderna hann vi med intressanta samtal om böcker och livet och allt där emellan. 

Nicko Smith som tog bilden är poet och journalist, och han lyckades faktiskt få mig att läsa poesi. Visst har jag läst dikter tidigare, men jag är ingen van lyrikläsare. Inte för att jag har något emot det, absolut inte, men det har bara inte blivit så. Under helgen läste jag dock hans diktsamling om Iron Maiden - en lämplig ingång i poesin för en hårdsrocksälskare som jag - och likaså bordsgrannens Kurt Levlins diktsamling Handbok, som jag tyckte mycket om. Kanske blir det mer lyrik för mig framöver, vid sidan av allt annat.

Framtiden då? Jo, visst finns tankar på nya projekt, och idéer, men kanske blir det en liten paus från skrivandet. Det är mycket annat som pockar på uppmärksamhet, sådant jag vill och borde göra, och en fördel - bland nackdelarna - med att inte ha någon som förväntar sig något av mig, inget förlag som väntar på något manus med sträng deadline, är att jag faktiskt kan ta en paus, om jag vill. Jag kommer inte att sluta, nej då, skrivandet finns  i mitt blod, men det är trots allt en hobby som ska bygga på lust och glädje, inte på att vara tvungen. Tiden får utvisa vad och när det blir.

Så, tills dess, fortsätt att läsa gott folk, något av det bästa man kan göra!

Novellsamling, podd och skrivstil

Det är sportlov, tydligen, men de soliga, fina vinterdagarna som gjorda för skidåkning och uteliv lyser med sin frånvaro, det är grått, grått, grått och några plusgrader. Dessutom sjukstuga i denna stuga, så särskilt mycket sportlovsliv för familjen blir det inte. Tur att skid-VM har börjat.

Sedan sist då, i skrivarlivet? Novellsamlingen har avancerat, den har redigerats och nu inväntar jag den slutliga inlagan och pärmbildsförslag. Ska enligt plan utkomma i april, inför Bokmässan här i Österbotten.

Novellsamlingen går under namnet Förbindelser och handlar om just det, förbindelser mellan människor. Fjorton olika noveller om livsöden eller ögonblick i en människas liv, som jag hoppas ska väcka både igenkänning, känslor och kanske något skratt. Vi får se, som vanligt den där skräckblandade förtjusningen när ett nytt alster ska nå allmänhetens ögon.

Annars rullar det på, med ett par pågående projekt i olika skeden och oviss framtid. Släktled hittar sina läsare, hoppas jag, och jag gläds varje gång jag får ett omdöme eller en kommentar från någon som läst boken.

Och, jag har blivit poddare! En sådan där sak som man aldrig trodde skulle hända, för det finns en anledning till att jag hellre uttrycker mig i text än i ljud och bild. Det skrivna är lättare och framstår som mer naturligt för mig, men det är väl också så att det är genom att gå ur sin bekvämlighetszon som man utvecklas som mest, och man måste våga utsätta sig. Har spelat in ett par avsnitt om skrivande och litteratur och livet i samarbete med Thotalmedia, www.thotalmedia.com, och samtalen kommer snart att publiceras, med fler på kommande. Och ganska roligt är det faktiskt, att podda, även om jag aldrig blir någon slagfärdig naturbegåvning när det gäller improviserade samtal. Hoppas i alla fall att podden kan ge något, till någon.

På tal om något helt annat, som jag tänker på ibland. Det här med att skriva för hand, att skriva vackert. Jag tillhör kanske den sista generationen som faktiskt lärde sig skrivstil, att skriva en sirlig, sammanhängande text för hand. Det är en konst i sig, och tyvärr en försvinnande konst. Många unga idag skriver nästan aldrig för hand och behärskar det inte heller, och de behöver sällan göra det. Om de måste använder de kanske versaler eller någon slags tryckbokstäver och det ser inte särskilt vackert ut alls. Det är inte deras fel, för så här har vår samhällsutveckling sett ut, men jag tycker att det är synd att skönskrivningen inte anses värd att lära ut längre. 

Här ett exempel på skönskrivning från mitten av åttiotalet, hittade en gammalt uppsatshäfte i en nästan lika gammal låda. Innehållsmässigt verkar texten utspela sig på just ett sportlov, på den tiden när Botnialoppet ännu gick av stapeln, och fast texten i sig är banal, typisk för ett barn, så är jag lite imponerad av min sirliga skrivstil på den tiden. Jag skriver inte riktigt så längre, men jag kan. Snart är vi inte så många som kan det.

Tack 2024, välkommen 2025!

 Jag ska inte börja med att klichéartat påpeka hur snabbt även detta år har gått (för det har det), utan endast göra en tillbakablick för att sammanfatta hur det blev litteraturmässigt och sedan kanske blicka framåt lite. 

För ett år sedan levde jag i ovisshet huruvida det skulle bli någon utgiven bok nummer tre för mig, även om jag hade skrivit en sådan. Men se det blev det, det blev ett fint samarbete med ett fint förlag och den historiska romanen Släktled såg dagens ljus under den gångna hösten. Därtill hoppas jag på ett annat samarbete gällande en novellsamling som också är skriven, men där finns ännu osäkerhetsfaktorer. 

Det ganska allmänt hållna litteraturmässiga målet för 2024 var att skriva mycket och läsa mycket, och det har jag väl gjort, det tycker jag. Åtminstone så mycket som jag faktiskt har hunnit och lyckats prioritera. Redigeringen av Släktled inför utgivning tog mest tid, sedan så har jag jobbat en del med novellerna som alltså förhoppningsvis blir en samling samt skrivit några nya. Därtill kom jag i mål med råmanus till en juridisk spänningsroman, en fristående uppföljare till Uppgörelser som utkom 2023 (... var det väl? Åren går ju så fort...) Jag vet i dagsläget inte om den blir en utgiven uppföljare eller om endast jag får veta hur det går för Beata Sanders, men kanske 2025 ger svaret. 

Jag undrar lite grann hur det skulle kännas att ha ett förlagskontrakt på flera böcker, att alltså veta att man får ge ut fler innan man ens har skrivit dem? Kommer jag att få uppleva det?

I övrigt kan jag bara hänvisa till det jag skrev för ett år sedan, jag tycker fortfarande så. Att litterär framgång, eller ett litterärt liv, inte endast kan mätas i utgivna böcker. Skrivandet är en del av livet, man skriver för att det är en passion och något man har behov av, och kanske inte alltid i första hand för någon annans ögon. (Fast det är klart att det är trevligt om texterna når andras ögon också, och bedöms och kanske uppskattas och recenseras... Det kommer man inte ifrån.)

Bokåret innehöll några bokmässor med scensamtal om böckerna och skrivandet, vilket var höjdpunkter i författarlivet. Hoppas på mera sådant.

Skrivande och läsande går hand i hand, och jag har läst ganska mycket, faktiskt mer än förra året. Totalt 43 böcker (har lite kvar på 43:an men det är också lite tid kvar av året). Mer än förra året således, då blev det 34 böcker. Av årets skörd avnjöts 15 stycken i ljudformat, de övriga som traditionella pappersböcker. Liksom tidigare har jag läst en blandad kompott; det har varit långa romaner och korta, noveller och serier, klassiker och nyutgivet, krim, feelgood och historia. Högt och lågt, sådär som livet.

Några har som vanligt gjort större avtryck än andra. En del på grund av en stark historia, andra på grund av språkdräkten eller att jag annars tycker om författarens sätt att skriva.

Årets bästa serie: Trilogin "Stad av drömmar", "Stad i brand" och "Stad i ruiner" av den amerikanska författaren Don Winslow. Hårdkokt men samtidigt lättläst gangsterdrama. Jag har även läst hans novellsamling "Spillror", en skildring av nattsvarta människoöden i den undre världen. Winslow lär ha sagt att den avslutande delen i trilogin är hans sista bok, att han slutar skriva. Hoppas inte det.

Årets klassiker: "Vägen" av Cormac McCarthy. Även han en amerikansk man (inser att jag läst oproportionerligt mycket av just amerikanska män) som skriver mörkt. Vägen är ingen tjock bok, men det är en historia som stannar kvar. En desperat och ångestframkallande dystopi, men som, tyckte jag, ändå innehåller en strimma hopp i slutet.

Årets favoriter: Liksom tidigare - jag gillar min King och Grisham. Bägge har släppt nya böcker under året. King en härligt tjock novellsamling med titeln "Så du vill ha det mörkare". Inte hans bästa men som vanligt en bra läsupplevelse, och jag kan inte låta bli att tänka att den vid sidan av fasorna, det mörka, det övernaturliga, även handlar om åldrande? Förmodligen hans eget. 

"Pojkarna från Biloxi" är en juridisk thriller i sann Grisham-anda, en av hans bättre på senare år, tyckte jag. Njutning för en annan skrivande jurist. 

Årets inhemska: Juha Itkonen är en finsk författare och en ny bekantskap. Några av hans verk har översatts till svenska, jag har ännu inte vågat mig på att läsa honom på originalspråket. Itkonen skriver mycket om relationer, fängslande och med bra språkbehandling.

Årets rekommendationer: Vill rekommendera den norska författaren Jo Nesbo och britten Chris Whitaker. Har läst fyra böcker av Nesbo under året och alla var bra. Ganska våldsamma och brutala, men spännande och väldigt välskrivna. 

Chris Whitakers senaste bok "Mörkrets alla färger" innehåller mord och en kriminalgåta, men jag skulle inte beskriva den som en deckare. Den är lika mycket en episk relationsroman. 

Och med detta önskar jag ett Gott nytt litteraturår!

                                     Lite av årets skörd; de flesta har jag läst, en har jag skrivit.

Släktled

Nummer tre av mina bokbarn har nu sett dagens ljus. Bokbarnen är sinsemellan kanske lika olika som de riktiga barnen är, även om de kommer från samma upphovsman. Men jag är väl sådan till min natur tror jag, jag är intresserad av så många olika saker att jag inte kan hänge mig åt bara en, och därmed inte heller skriva bara en genre. Omväxling förnöjer, det har jag alltid tyckt.

Släktled, min första historiska roman, finns nu alltså som fysisk bok. "Redan?" sa någon som bara såg på utgivningstakten de senaste åren, en bok per år. Och man kan väl tycka att det har gått snabbt, men vad som inte syns är allt det arbete och den tid som ligger bakom. Och jag var ingen duvunge när jag debuterade som författare heller, en bra bit över fyrtio, även om mycket nog hade skrivits innan dess också. Men hursomhelst, så är det ingen snabb process, allt det som sker innan en bok faktiskt kommer ut. 

Jag kommer inte ens ihåg när jag påbörjade Släktled, det var flera år sedan, under pandemiåren, och då var den inte heller alls det den är nu. Den började faktiskt som en ganska lång novell som jag skrev till en tävling, men som aldrig gick vidare som novell. Kanske var det en mening med det också. Novellen handlade om Signe, som sedan blev anmodern i Släktled, och ögonblicksbilder ur hennes liv som flimrade förbi när döden nalkades. Varför inte bygga ut det hela tänkte jag, när novellen inte publicerades där jag hoppats att den skulle publiceras, och tanken på en familjesaga uppenbarade sig. En saga som skulle börja med Signe när hon föds och sluta vid hennes död nästan hundra år senare. Och så började de presentera sig, bokens huvudpersoner, och utkristallisera sig, en del sållades bort och en del stannade kvar, och till slut hade jag Signe, hennes barn Karl och Margareta och två av deras barn, Sofia och Conny, som bokens huvudpersoner. Och förstås en hel del andra bipersoner som figurerar i boken och bidrar till att föra handlingen framåt.

Och sedan skrev jag, något år, kommer inte längre riktigt ihåg, och däremellan låg manuset i träda och jag gjorde andra saker och nästan förträngde det ibland, men någon gång blev jag färdig och letade förlag och skrev om och redigerade, det tog något år det också. Och nu har historien då sett dagens ljus, men för mig som levt med den så länge så är det inte "redan", utan snarare "äntligen".

Släktled är som sagt en historisk roman, den utspelar sig i "riktig" historisk tid, men allt annat är påhittat. Personerna, händelserna. Inspirerade av verkliga händelser, av sådant jag hört - naturligtvis - men storyn som sådan är fiktiv. Jag har velat göra historien rättvisa på så sätt att tidsangivelserna och detaljerna så långt som möjligt bör överensstämma med verkligheten, men därutöver har jag tagit mig stora konstnärliga friheter. Boken är inte en minutiös skildring av historiska händelser, utan mer så att den gör nedslag i de olika personernas liv vid olika tidpunkter och händelser. Vid sådant som påverkat dem, och sådant som tagit deras liv i en viss riktning. 

Som vanligt så vet jag inte själv vad jag ska tycka om boken eftersom jag har levt i den så länge. Om något så har jag nästan börjat ogilla den för att jag läst den så många gånger, men jag hoppas innerligt att ni läsare där ute ska tycka om den och det jag har försökt skapa. Den är knappast för alla, men förhoppningsvis för någon. Med skräckblandad förväntan ser jag fram emot och hoppas på att få några omdömen.

Mer officiell lansering av boken blir det på Helsingfors bokmässa om ett par veckor, där jag ska delta i ett scensamtal som handlar om hur man gör historien rättvisa i fiktionen och hur mycket man får brodera ut när man skriver historiskt, och sedan ska jag tillbringa lite tid i förlagets monter och signera böcker, om nu någon vill det. Bokmässan är tillika skivmässa samt mat- och vinmässa, så det blir knappast några problem att förlusta sig där hela helgen även om jag skulle tröttna på böckerna. :-)

Det om det. Det är både stort och tomt och en lättnad när ett manus blir en bok. Nu kommer jag inte att läsa den igen, åtminstone inte på länge. Andra projekt väntar och - eftersom jag är som jag är - blir det något helt annat till näst. Noveller!