Så, min andra bok har kommit ut. Lite försynt, så där. Eller, två stora uppslag i Vasabladet är kanske inte så försynt ändå. Jag - eller boken - har allt fått våra minuter i rampljuset, även om det inte varit någon himlastormande releasefest.
I alla fall, boken kom ut, det kom en fin artikel i tidningen om mig och den, jag har sålt ett antal till vänner och bekanta, haft boksamtal på biblioteket. Och jag har recenserats. Eller inte jag, tack och lov, utan boken. Och recensionen var så fin! Man läser, och blir glad, men tänker hela tiden att "när kommer det dåliga då?", men det kommer inte, och man blir ännu gladare och rätt förvånad. Som tidigare sagt så är det omöjligt att objektivt bedöma sin egen text, om den är läsvärd eller inte, om den är bra eller inte, så att få andras omdömen är både något man längtar efter och fasar lite för. Tänk om ingen förstår, tänk om det som ska vara spännande inte är det, tänk om boken är tråkig och läsarna bara vill sluta vända blad? Så varje recension, varje litet omdöme, till och med en enkel kommentar, betyder mycket för en självkritisk upphovsman. De fina omdömena värmer oerhört, men även de mer kritiska har ett värde, för de berättar att ni har läst och påverkats, att ni tycker något. Det värsta är kanske likgiltighet. Ni är många som sagt att ni inte kunnat sluta läsa, och det är väl nästan det bästa betyget. Det är så en bok ska vara.
Och nu i helgen, alldeles lämpligt tajmat efter den fina recensionen, gick Österbottens bokmässa av stapeln i Vasa och jag fick möjlighet att träffa läsare, potentiella läsare och prata om båda mina böcker. Och jag fick träffa andra författare och aktörer inom bokbranschen, mingla och knyta nya kontakter, ta del av andras erfarenheter och kunskap. Det blev en fin helg i litteraturens tecken som gav både inspiration och nya insikter inför framtiden.
