Bokomslag; hur, vad, varför?

Ni som har läst min bok kanske fattar grejen med omslaget. Varför det pryds av vinylskivor. Jag är rätt nöjd med det, faktiskt, och har även fått en del komplimanger. "Snyggt omslag!"

Boken innehåller en hel del musikreferenser, från en tid när vinylen regerade. Från hårdrockens era, 80- och 90-tal. Från då, när jag själv var ung (yngre) och lyssnade på den musik som sedan blev min favoritmusik. Som säkert präglat mig i flera avseenden. Jag tror att det är den musik vi lyssnar på i vår ungdom som präglar oss allra mest, oavsett om vi var unga på 60-, 70- 80- eller 90-talet. Eller 00-talet förstås, även om jag inte tycker att det är förfluten tid. Skrämmande tanke att de som är födda på 00 redan är vuxna! 

Men i alla fall. Musiken, vinylen, gör flera gästspel i min bok. Och därför valde jag också ett omslag som förmedlar detta. Om man läser förstår man som sagt varför. Inte så lätt det här med omslag, annars. Man har ju inte funderat så mycket på det genom åren (ingenting egentligen), eftersom man tänkt att det ju måste bli en bok först. En bok som måste bli antagen och utgiven. Då först måste man veta hur den ska se ut. Jag hade nog ganska tidigt klart för mig vilken stil på omslaget jag ville ha. Och jag plockade ner några förslag från google, fotograferade några av vinylerna här hemma och skickade dem till förlaget, och fick sedan tillbaka ett omslag helt i min smak. Lite små justeringar, och sedan blev det detta. Tycker att det platsar bra bland vinylerna.

Annars så rullar det på. Som vanligt. Jag skickar iväg lite böcker, hit och dit, stort tack till er som beställer och er som vill läsa! Och tack till er som gillar, och tack till er som inte gör det, ni får gärna säga det. Av kritiken lär man sig. Och jag är mentalt förberedd, tror jag, på att någon säkert kommer att såga boken (och mig) vid fotknölarna. Det hör till spelet. Men hittills är ni många som sagt att ni gillar, det värmer verkligen ska ni veta.

Det är till och med några som frågat efter en uppföljare. Jag hade aldrig tänkt den tanken, för lite fördomsfullt brukar jag tänka att uppföljare kanske är för den som har dålig fantasi eller vill göra det lite enklare för sig. Men så är det förstås inte, det finns många bra serier. Så ja, vem vet? Kanske blir det en fortsättning på historien om Johanna och Ville, någon dag, ur något perspektiv. Tanken har i alla fall väckts, så vi får se.

Avslutningsvis, på tal om något annat som helt saknar betydelse. Jag hade en semesterdag idag, mitt i allt, och man lyckas pricka in regnet. Naturligtvis. Onaturligt fint med strålande vårvintersol hela veckan och sen kommer semesterdagen och... Ja, titta ut, ni ser. Men man har ju en ursäkt att sitta lite vid datorn i alla fall. Trevlig helg!

Illusion vs verklighet

Det här med illusion vs verklighet. Vad man förväntar sig och hur det sedan i själva verket blir. Många gånger har man den där bilden av hur det ska vara sen; när man blir författare, när man blir rik, vuxen, gift, eller vad det nu må vara. Sen, när man uppnått det man strävat efter. Sen, när livet blir annorlunda. Bilden är kanske en orealistisk drömbild, nånstans innerst inne inser man det, men man vill ändå inte riktigt vill släppa taget. Kanske är det så att vara människa, att aldrig vara riktigt nöjd, aldrig riktigt tillfreds. Eller så är det bara jag, med min tvångsmässiga målmedvetenhet, alltid med tanken på vad jag ska göra sen.

När det gäller författarskapet föreställer man sig kanske boksigneringar, framträdanden, tv-soffor, releaser... Sedan så inträffar verkligheten, som inte alltid (ganska sällan egentligen) motsvarar drömbilden. Och det är bra det också, att livet fortsätter tuffa på ungefär som förut. Nu finns det en bok där ute med mitt namn på, jag har signerat och sålt några stycken, gjort någon intervju, något biblioteksbesök, men livet fortsätter som förut ändå, även om CV:t innehåller publicerad författare. Och vet ni, det är kanske det bästa ändå. Ett liv som är tryggt och stabilt, utan stora svängningar, med små nedförsbackar och små uppförsbackar. Ett trevligt jobb att gå till, en egen familj, ett hem, mat på bordet, ett hemland i fred. Saker som med ens inte är självklara längre, åtminstone inte för alla. Ännu en dåre i världen kan ställa allt på ända. Vad som trots allt är viktigast blir allt mer påtagligt.

Så ja. Jag gläder mig åt författarskapet och boken, hoppas att den når sin läsekrets och jag hoppas att jag förmår skriva någon fler. Jag skulle inte tacka nej till en framgångssaga á la Läckberg, förstås, men mest känner jag nog ändå tacksamhet över allt det andra jag redan har, som man inte får ta för givet. Att få vara författare är sedan bara en liten guldkant på livet i övrigt, en hobby jag brinner för och har förmånen att få ägna mig åt ibland. Men att gräma sig över att man kanske inte uppnår den där glansbilden? Nej. Vi vet ingenting om framtiden, om vi ens har någon, så låt oss vara nöjda med det fina i stunden. Just nu finns det många orosmoment, mycket fult och hemskt i världen, men också mycket fint. Strålande vårvinterväder, och faktiskt ganska många fina omdömen om min bok. Även om det är ganska uttjatat är det väl bara att lära sig att Carpe diem:a sin tillvaro.