Hej hopp! Tiden rusar och snart har vi advent. Hjälp! Ännu ett år till ända, ett år fyllt av många dåliga nyheter. Krig, klimatkris, energikris och en kvardröjande pandemi. Det är lätt hänt att en känsla av meningslöshet sköljer över en. Vad är poängen om vi ändå ska förintas, liksom? Det gäller väl att hitta de där små guldkornen i tillvaron, de små glädjeämnena som gör att vi vill fortsätta framåt. En sådan sak för mig är att jag vill se vad som finns bakom nästa krök, både i livet i stort och i skrivarlivet. Hur blir det när min andra bok kommer ut, hur kommer den att tas emot? Kommer någon att vilja ha min tredje, och fjärde? Hur många kan jag skriva? Det gäller att hålla fast vid den där känslan av att allt är möjligt, att livet inte är förutsägbart.
Läget gällande bok nummer 2 är ganska oförändrat, språkgranskning pågår. Jag hoppas att det är ganska lite att korrigera sedan när den återkommer. Och läget gällande det som förhoppningsvis ska bli bok nummer 3 är så småningom är också ganska oförändrat; det går framåt, visserligen, men mycket jobb återstår. Boken innehåller en historisk tidslinje, vilket innebär att jag måste göra en del research, jag kan inte bara hitta på. Fanns toalettpapper kring 1920 (det gjorde det), vad var det riktigt för material på kläderna på 60-talet och hur såg det ut vid Asea i Västerås i mitten av 80-talet? Sådana frågor. Tack och lov för Google. Och för föräldrar som minns hur det var när de var unga.
Det jag tänkte berätta lite om denna gång är min skrivprocess. Det är en sådan sak som folk (åtminstone sådana som skriver) brukar vara nyfikna på. Eller skrivprocess - det låter så flott på något vis. Jag har svårt att ta mitt eget skrivande på tillräckligt stort allvar, tror jag. :-) Men, så här gör jag i alla fall när jag skriver.
Jag börjar ofta utifrån en känsla eller en händelse. Historien är inte utmejslad i minsta detalj och jag har inte ett trettiosidigt synopsis. Jag kan ha en översiktlig plan över ungefär vad som ska vara med, men mycket ändras också under skrivandets gång. Slutet är inte klart när jag börjar. Jag skriver ganska slarvigt först, för att få ur mig historien. Jag orkar eller hinner inte fundera så mycket på formuleringarna och det vackra språket, och om jag vet vad jag vill säga men inte kommer på rätt formulering kan jag skriva t.ex. ... xxx (vad åt man vid den tidpunkten?) eller ... xxx (här ska det vara något som beskriver varför hon gör så).
När jag kommit till det som jag tror är historiens slut är det väldigt mycket jobb som återstår i min process. Då får jag börja från början både en, två, tre och fyra gånger, göra research, lägga till och ta bort, brodera ut och formulera om. Detta kallas att redigera. Jag skulle tro att det tar nästan lika lång tid som att skriva boken.
För varje redigeringsrunda blir boken mer och mer färdig, tills jag i den sista rundan kanske bara byter ut vissa ord, ändrar styckeindelningar och försöker upptäcka upprepningar. Men, man kan nog inte säga att boken är färdig när man redigerat klart, för man kan aldrig se sin egen text med en objektiv läsares ögon. Det är därför det är så värdefullt att få någon annans synpunkter, även om jag har svårt att släppa ifrån mig en text innan jag vet att den är helt färdig. Jag funderar på om jag borde ta in testläsare tidigare i min process, eller testläsare överhuvudtaget? Mina två första böcker har bara lästs av mig själv och av förlaget innan de kommit/kommer ut.
En utomstående som läser texten reagerar ofta på saker som man själv inte upptäckt, men som man sedan håller med om när de påtalas. Javisst, så borde det ju vara! Eller så upptäcker den utomstående saker som kanske inte känts helt rätt när man skrev dem, man har haft den där lilla gnagande känslan, men man har ändå låtit dem vara. Av lättja eller brist på bättre alternativ, kanske. Gör inte så! Känns det inte rätt, så är det inte rätt. Känns det klyschigt - ta bort! Känns det banalt - ta bort! Känns det malplacerat eller onödigt - ta bort! Jag tror nästan att det skulle vara lättare att redigera någon annans text än sin egen.
En del av skrivprocessen är också allt det där som händer i huvudet när man inte sitter vid tangentbordet. När man går runt och samlar på intryck och ord och idéer. När man är ute på en löptur och tänker på sin historia och kommer på en bra vändning. När man drömmer om något som kunde platsa i en bok. När man lever och jobbar och gör andra saker och får saker att skriva om. Det är inte bara de där stunderna vid datorn som är skrivprocessen.
Så här kan skrivprocessen se ut vid datorn. Kaffe är ett måste, något sött till är inte ett måste men önskvärt.
Det här kan också vara skrivprocess, att gå runt och samla på ord. Jag besökte Island tidigare i höst. Där heter toaletter "snyrtingar"! Vilket ord! Det går kanske att använda någon gång.
