BF 20.4!

20 april. Då utkommer min nästa bokbebis, "Uppgörelser". Det tar länge att producera en bok. En vanlig graviditet på nio månader är ingenting i jämförelse, om man nu ska jämföra. Jag skickade in till förlaget ifjol på senvåren, om jag kommer ihåg rätt, och denna vår får boken se dagens ljus. Däremellan har den varit föremål för granskning, deltagit i en manustävling, redigerats, språkgranskats, fått omslag, baksidestext och en identitet. Det är en lång process. Om man sedan räknar in tiden det tog att skriva den också snackar vi flera år. Och så låg den i träda några år däremellan, från det att jag hade skrivit den (första gången) till dess att den blev antagen flera år senare, som en delvis annan bok. Man ska inte ha bråttom. Nu har det gått så lång tid att jag inte vet om jag kan hålla med om allt jag skrev längre, men nu får jag lov att stå för den. :-)

Den långa tidsutdräkten gör dessutom att man känner sig ganska avfjärmad från sin bok när den väl kommer ut. Eller man och man - jag gör det. Boken är både skriven och avskriven, nu är jag djupt inne i mitt nästa projekt och har lite svårt att knyta an till denna som är "gammal". Kanske får jag en nytändning när jag väl håller den i min hand, lite som när en gammal förälskelse återuppväcks efter många år. (Det är inte aktuellt för mig dock, vill jag förtydliga).

Hur som helst, det ska bli spännande att se vad ni tycker om Beata Sanders och förvecklingarna i hennes liv. Jag har svårt att sätta mig in i vad en utomstående läsare kan tycka. Den är väl helt okej, tycker jag själv, men å andra sidan skulle jag inte heller skriva något som jag inte skulle vilja läsa. Ni kanske tycker att den är tråkig, långrandig, banal eller ... alldeles underbar. Det återstår att se. Kom ihåg att berätta, jag tror mig kunna ta både kritik och beröm!

Det om den, jag får säkert anledning att återkomma närmare släppdatum och när ni hunnit läsa.

Mitt nya projekt då? Det har också pågått ett tag, ett, två år sisådär, men jag har passerat 90.000 ord och tror inte att det kommer att bli så många fler. Dock en del bearbetning av de ord som redan finns. När man börjar skönja målsnöret där framme är det så lätt att bli otålig och ivrig, fast man jobbat tålmodigt i flera år. Men nu plötsligt borde boken vara klar, på en gång, kanske är den färdig, kanske borde jag skicka den någonstans, kanske behöver jag inte gå igenom den en gång till... Fast jo, det behöver jag. Den är inte klar. Men hur vet man när den är det? Jag har ingen aning. Det finns alltid saker att ändra eller förbättra, lägga till och ta bort, och jag ska ge mig själv några månader till, åtminstone. Framåt sommaren vinkar jag kanske av den och önskar den lycka till på färden. Det kan mycket väl hända att den kommer i retur med vändande post och en antingen kortfattad eller något mer utförlig refusering. Som det så många gånger är, för oss som skriver. Men den dagen, den sorgen, hoppet lever tills det inte gör det längre.

Min första bok var en relationsroman, den andra något av en spänningsroman. Den tredje, ja kanske något av en historisk roman? En släktkrönika som spänner över tre generationer. Något sånt. Kanske en bok ni får läsa en dag, jag hoppas det.