Hur har du tid?

Det är en fråga jag får ganska ofta. Hur har du tid? Att skriva en bok? Flera böcker?

Jag har inte mer tid än någon annan. Jag har för lite tid, jag med. Under många år hade jag inte tid att skriva någon bok alls, fast jag ville. Eller, det var inte riktigt så, jag skulle ha haft tid om jag prioriterat det, men det gjorde jag inte. Jag utbildade mig, jobbade, skaffade familj, renoverade några hus... 

Jag har inte mer tid idag, men bestämde mig för att jag faktiskt ville skriva en bok, och skulle det ske någon gång så måste jag ju bara göra det. Jag prioriterar inte skrivandet högst av allt, men högre än förr. Jag har inte förmånen att kunna skriva på heltid eller ens en deltid, jag har kvällar, helger och ledigheter till mitt förfogande. Det går att skriva en bok, men det tar lång tid. Det kan tyckas att det gick väldigt snabbt för mig att få ut min andra bok, bara ett år efter den första, men skenet bedrar. Större delen av den bok som nu blivit "Uppgörelser" skrev jag för många år sedan, vet inte ens hur många, kanske när jag var mammaledig? Sedan så blev den inte en bok då, den blev liggande och förträngdes nästan, tills jag återuppväckte den förra våren och skrev om den till en spänningsroman. 

Men, tiden är vad den är för oss alla, lika lång eller kort. Det är mycket man ska hinna med. Bestämma vad man ska bli när man blir stor, till exempel. Jag är 47 och kan inte säga att jag är säker ännu. Jag har blivit en hel massa saker, och det finns inget jag ångrar. Just nu jobbar jag som jurist och fastighetsförmedlare och tycker att det är kul, men är jag "färdig" i min karriär? Kanske inte. Jag tror att jag en sådan som aldrig blir färdig, som aldrig slutar ha målsättningar och som aldrig slutar att sträva. Jag hoppas det i alla fall.

När jag var blott sex, sju år påstod jag att jag ville bli "förfatare". Det är fortfarande ett livsmål. Men är hon inte det redan? kanske någon undrar. Jo, i och för sig, om kriteriet är att ha gett ut en eller ett par böcker. Men det jag har kvar är att leva som en författare. Det har jag ännu inte testat.

Mitt författande sker som sagt under försvinnande korta stunder på kvällar och ledigheter. Skrivandet är lustfullt, men jag tänker ständigt att jag borde mer, jag skulle vilja mer, men när ska jag hinna? Livet är inte heller bara skrivande som ni vet, utan det är också jobb förstås, middag med familjen, skjutsa barn, berg av tvätt, långpass i löparspåret, umgänge med släkt och vänner och Netflix-häng med maken. Saker jag inte vill ge avkall på. 

När ska jag ha tid att sitta på ett café, sippa på en latte och författa, undrar jag? Det är på något sätt drömbilden man har, att man skulle få göra det. Men en dröm motsvarar sällan verkligheten och det är väl just därför det är en dröm. I riktiga livet skulle jag kanske bli besviken och irriterad. På folk som skränar och stör, kaffet som är dyrt, att orden inte faller som jag vill.

Kanske är det faktiskt lika bra att inte ha skrivandet som ett "riktigt jobb".  Att inte behöva leva med stressen över att aldrig veta hur stor nästa lönecheck blir, om det det ens kommer någon. Att brottas med kulturinstitutioner för att försöka få något eftertraktat stipendium som man förmodligen ändå inte får. Sist och slutligen tror jag att det är det andra livet, som är en större del än författarlivet, som ger mig perspektiv, erfarenheter, kunskap och i slutändan något att skriva om. Så kanske är det bäst som det är. 

Men ändå. Man kan väl få drömma lite.

Fast vänta... Jag har ju faktiskt suttit på café och skrivit en gång. Det var på Kaffikåppin i Vörå, och ungefär en halvtimme så länge jag väntade på att barnen skulle bli klara med en aktivitet. Är inte det författarliv, så säg!?