Novellsamling, podd och skrivstil

Det är sportlov, tydligen, men de soliga, fina vinterdagarna som gjorda för skidåkning och uteliv lyser med sin frånvaro, det är grått, grått, grått och några plusgrader. Dessutom sjukstuga i denna stuga, så särskilt mycket sportlovsliv för familjen blir det inte. Tur att skid-VM har börjat.

Sedan sist då, i skrivarlivet? Novellsamlingen har avancerat, den har redigerats och nu inväntar jag den slutliga inlagan och pärmbildsförslag. Ska enligt plan utkomma i april, inför Bokmässan här i Österbotten.

Novellsamlingen går under namnet Förbindelser och handlar om just det, förbindelser mellan människor. Fjorton olika noveller om livsöden eller ögonblick i en människas liv, som jag hoppas ska väcka både igenkänning, känslor och kanske något skratt. Vi får se, som vanligt den där skräckblandade förtjusningen när ett nytt alster ska nå allmänhetens ögon.

Annars rullar det på, med ett par pågående projekt i olika skeden och oviss framtid. Släktled hittar sina läsare, hoppas jag, och jag gläds varje gång jag får ett omdöme eller en kommentar från någon som läst boken.

Och, jag har blivit poddare! En sådan där sak som man aldrig trodde skulle hända, för det finns en anledning till att jag hellre uttrycker mig i text än i ljud och bild. Det skrivna är lättare och framstår som mer naturligt för mig, men det är väl också så att det är genom att gå ur sin bekvämlighetszon som man utvecklas som mest, och man måste våga utsätta sig. Har spelat in ett par avsnitt om skrivande och litteratur och livet i samarbete med Thotalmedia, www.thotalmedia.com, och samtalen kommer snart att publiceras, med fler på kommande. Och ganska roligt är det faktiskt, att podda, även om jag aldrig blir någon slagfärdig naturbegåvning när det gäller improviserade samtal. Hoppas i alla fall att podden kan ge något, till någon.

På tal om något helt annat, som jag tänker på ibland. Det här med att skriva för hand, att skriva vackert. Jag tillhör kanske den sista generationen som faktiskt lärde sig skrivstil, att skriva en sirlig, sammanhängande text för hand. Det är en konst i sig, och tyvärr en försvinnande konst. Många unga idag skriver nästan aldrig för hand och behärskar det inte heller, och de behöver sällan göra det. Om de måste använder de kanske versaler eller någon slags tryckbokstäver och det ser inte särskilt vackert ut alls. Det är inte deras fel, för så här har vår samhällsutveckling sett ut, men jag tycker att det är synd att skönskrivningen inte anses värd att lära ut längre. 

Här ett exempel på skönskrivning från mitten av åttiotalet, hittade en gammalt uppsatshäfte i en nästan lika gammal låda. Innehållsmässigt verkar texten utspela sig på just ett sportlov, på den tiden när Botnialoppet ännu gick av stapeln, och fast texten i sig är banal, typisk för ett barn, så är jag lite imponerad av min sirliga skrivstil på den tiden. Jag skriver inte riktigt så längre, men jag kan. Snart är vi inte så många som kan det.