Det blir en bok!

Det kom ett mejl. Ett mejl från ett av alla de där förlagen som jag skickat mitt manus till, och det var inte ett sådant mejl som man också har fått, att tack för att du vänt dig till oss men tyvärr...

I det här mejlet stod det att förlaget höll på och läste, och att de gillade vad de läste, men ville bara kolla så att jag inte redan signat med någon annan? Det hade jag inte, och de fortsatte att läsa och gilla det, och kom så småningom med ett erbjudande om att ge ut min bok. Precis ett sådant mejl som en skrivande person vill ha, åtminstone om man har ambitionen att dela med sig av sitt skrivande åt andra. 

Kontraktet skrevs på, och på den vägen är det. Det ska bli en bok nummer tre. Detta manus är, som jag nämnt tidigare, av en helt annan typ än de tidigare, det är något av en historisk österbottnisk familjesaga. Och innerst inne ville jag att det skulle bli en bok i Finland, för berättelsen hör mest hemma här, även om jag också postat den västerut. Och ett finlandssvenskt förlag kommer det att bli. 

Vi finlandssvenskar är ganska få i vårt land och våra möjligheter är många gånger begränsade. Det finns några finlandssvenska förlag, det finns det, men inte alltför många, och när något av de stora i åratal dessutom påstår sig ha manusstopp, ja, då blir möjligheterna än mer begränsade. Så man blir glad när man läser om ett nystartat förlag med engagerade människor som brinner för den finlandssvenska litteraturen. Jag läste om det Hangöbaserade förlaget Libraria redan när det startade någon gång under fjolåret och satte det bakom örat, som en intressant och kanske möjlig väg för min finlandssvenska bok. Och så blev det, författaravtal med Libraria är skrivet, och jag kunde inte vara gladare. Jag ser fram emot samarbetet!

Så, nu är milstolpen att lyckas hitta ett lämpligt förlag passerad, och jag kan lägga ovissheten åt sidan, för en stund. Åtminstone ovissheten om det överhuvudtaget ska bli en bok, för det ska det, men all annan ovisshet kvarstår givetvis. Om hur jag ska lyckas göra boken till en sådan bra version av sig själv som möjligt, om hur tiden ska räcka till och så vidare. Jag har inte läst den eller jobbat med den på länge, och när jag nu plockade upp den igen insåg jag att det finns en hel del att jobba med, för alla de där felen, oklarheterna, konstiga formuleringarna med mera som jag inte såg då, dem ser jag nu. Så är det alltid. Men jag är på gång, det är det viktiga. Jag ska göra en bok.

"Släktled" är åtminstone arbetstiteln för min kommande bok, få se om den står sig. Det som nästan vållat mig mest huvudbry med mina böcker är just titlarna. Att hitta en som säger allt, men som ändå är kort och koncis.

Vad mer då? Jo, Uppgörelser har blivit ljudbok. Det är lätt att försvinna i floden av böcker och ljudböcker, men jag hoppas att det finns de som vill lyssna. Jag tycker att inläsningen är riktigt bra, men det är svårt att komma ifrån att det är en lite bisarr känsla att höra någon annan läsa ens egna ord. Jag vet nästan exakt vilket ord som ska komma och märker minsta lilla felsägning. Man borde nog inte lyssna på sina egna ljudböcker, tror jag. Men lyssna ni, vetja!